Min debattartikel i Ny Teknik 1992:1-3 har rört upp känslorna hos Kanehira Marou (NT 1992:8) och Lars Henriksson (NT 1992:9), vilket ger mig anledning till följande förtydligande och bemötande.
Anledningen till att jag föreslår att japanerna skall bygga fabriker i Sverige helt på sina egna villkor är, som jag också skriver, för att vi skall få möjlighet att "testa deras idéer"! Debatten om japansk företagsfilosofi tenderar annars att urarta genom osakligheter à la Torsten Björkman (NT 1991:39) och fördomar à la Henriksson.
Först vill jag tacka Kanehira Marou för det utmärkta förslaget att även låta Volvo bygga en fabrik i Japan - detta skulle rentav kunna bli ett värdefullt Svenskt-Japanskt projekt av internationellt intresse. Jag hoppas verkligen att idéen förverkligas.
Kanehira Marou, bosatt i Sverige sedan 1970, glömmer dock att i sitt inlägg referera till källan för påståendet att han skulle vara en "japansk produktionsexpert". Källan heter Torsten Björkman i en intervju i Ny Teknik 1991:39. Osakligheter bör hållas utanför debatten - de gagnar ingen - i synnerhet inte uppgiftslämnaren!
Kanehira Marou talar med kluven tunga - en tjej på Volvo sätter ihop en bil på 15 timmar medan hennes japanska stressade, ständigt övertidsarbetande, tvångsuniformerade och törstiga kolleger håller på att kissa på sig. Marous beskrivning är något naiv. I båda fallen krävs en effektiv organisation, motiverade och engagerade arbetare. Tid för sen ankomst, toalettbesök, raster för mat, fackligt arbete, MBL-förhandlingar, strejk, samtal med arbetskamrater, etc måste hållas nere. Väntetid på verktyg, material och andra arbetare måste minimeras, så väl som avstånden för att hämta verktyg och material. Kvalitén på verktygen och materialet måste vara hög. Arbetaren bör själv fatta beslut och inte fråga ledningen om råd och vänta på deras svar - om de nu är "hemma". Arbetskläderna måste vara lämpligt utformade, av bl a säkerhetsskäl. Skillnaden i arbetsvillkor enligt Marou är nog mer av semantisk art.
Låt mig så bemöta Henrikssons argument, som framför allt avslöjar hans egna fördomar om både japaner och hemarbete.
"Studieresan" i mitt fall varade i två år för mig och min familj och "hakorna" hade vi med oss hem. Däremot grät min fru mer när vi åkte hem än när vi åkte dit, så en del tårar "tappades". Låt mig upprepa mitt tidigare råd till den som vill försöka förstå japanerna: Res dit och lär känna dem! Använd inte en västerländsk människosyn för att förklara deras beteende - låt de själva förklara och försök förstå varandra! Använd inte liknelser som nazismens framväxt i Tyskland på trettiotalet - det avslöjar bara egna fördomar om Japan. Som forskare (tekn dr) har jag lärt mig ett förutsättningslöst och fördomsfritt angreppsätt, en öppen och kritisk attityd såväl mot andra som mot min egen kultur och person, vilket är en bra förutsättning för att förstå.
Som exempel på hierarkin i Japan tar Henriksson den japanska kvinnan, som "har det totala ansvaret för hem och barn". I nästa mening påstår Henriksson att: "En gift kvinna arbetar helt enkelt inte." Henriksson påstår därmed att "ansvaret för hem och barn" inte kan betraktas som arbete och att det dessutom är diskrediterande (jag antar att Henriksson placerar "hem och barn" i botten på sin egen hierarki). "På sig själv känner man andra." Henriksson avslöjar härigenom bara sina egna fördomar! I Japan anses barnen som det kanske viktigaste i hela samhället. När barnet är sjukt händer det t o m att mamma (eller pappa) går till skolan istället. En västerlänning skrattar kanske åt detta, men tänk istället på hur barnet upplever det! Det finns kanske anledning att fundera på hur vi behandlar våra egna skolbarn?
Låt mig ta ytterligare ett exempel på barnens situation i Japan. Om ett japanskt barn begår ett brott döms och straffas föräldrarna - i Väst döms och straffas barnen, medan föräldrarna går fria. Har detta något samband med den ringa ungdomsbrottsligheten i Japan? -Jag tror det.
När jag berättar för mina japanska vänner om svårigheten med färgkopieringsmaskiner i Väst förstår de inte vad jag menar. Att kopiera pengar i oärliga syften är för dem helt otänkbart! Nyligen blev en japanska kroppsvisiterad av norska tulltjänstemän då hon reste från Sverige till Norge. Hon avbröt genast sin resa och åkte hem igen. Antingen är dessa tjänstemän okunniga om japanernas ärlighet eller så är de perversa! Denna typ av kulturutbyte mellan våra länder måste undvikas. Kjell Fornander gav i radioprogrammet Direkt (P1 920203) en förklenande beskrivning av ineffektiviteten i japanska banker. Han borde istället berättat om avsaknaden av skydd mot rån - i Japan existerar nästan inte bankrån eller vanlig västerländsk kriminalitet.
Skulle dessa vänliga och ärliga människor vara förtryckta och utsugna på jobbet? Jag tillåter mig tvivla, även om Henriksson kallar mig aningslös. Istället tror jag att företagsledningen genom att lyssna och samarbeta med arbetarna skapat ett företag där det helt enkelt saknas grund för en militant fackföreningsrörelse.
Jag känner mig också föranledd att deklarera att jag aldrig hävdat att vi skall ta bort våra fackliga och sociala rättigheter. Att, som Stig Malm, föreslå en inskränkning av strejkrätten är för mig otänkbart. Rättigheterna är en självklarhet, men kraven måste ha en grund. Fackföreningsrörelsen har inget självändamål!
Mitt råd till Björkman, Henriksson och Marou är således att närmare studera Demings förslag (NT 1992:1-3), som jag gärna tar en diskussion om! Och låt oss lära av andra kulturer, både vad som är bra och dåligt hos varandra och låt oss bli bättre - även på att argumentera!
Anders Killander och Mats Nordlund (NT 1992:10) varnar, liksom jag (NT 1992:1-3), för att försöka försvenska den japanska företagsfilosofin genom att bara tillämpa deras metoder. Innan Killander och Nordlund blir mer konkreta över vad "Swedish Engineering" står för rekommenderar jag även dem att studera Deming, och förhoppningsvis upptäcker de då våra företags största outnyttjade kapital - arbetarnas hjärnor.
Problemen med dagens svenska näringsliv kan sammanfattas i bristen på kunskap, helhetsyn och intelligens. Exergislöseriet (NT 1987:18) avslöjar bristen på kunskap, resursuttömningen och miljöförstöringen bristen på helhetsyn och då arbetarna förutsätts sakna huvuden skapas en brist på intelligens.
Vi måste därför satsa på "Total Resource Management (TRM)", dvs en organiserad samordning och optimering av både fysiska (exergi) och mänskliga resurser (intelligens, som finns hos alla människor), såväl i näringslivet som i det övriga samhället. Alla människors intelligens måste tillvaratas i "verkligt demokratiska beslut" (NT 1992:1-3) - mångfald istället för enfald. Först då läggs grunden för ett öppet, ärligt och livskraftigt samhälle. Tiden är förbi för Västerlandets dinosaurier: centralmakter och expertvälden - det har Sovjetunionens undergång och Japans framgång visat.